Pojken som ibland säger ja...
Ibland händer det. Ibland går jag ut på stan och träffar vänner kvällstid som en vanlig man. Det händer dock mer sällan eftersom jag känner mig osäker. Men ibland när medicinerna, dagsformen och logistiken klaffar vågar jag mig ut. Det som skrämmer mig mest är hur jag ska ta mig hem eftersom jag inte vet hur jag kommer att må. Speciellt om tillställningen äger rum där jag inte känner till omgivningarna. Det kan verka bekvämt och rentav låta som lathet men det är helt enkelt självbevarelsedrift. En annan aspekt är också att man ska verka utsatt. Eftersom jag ibland går långsamt och lite konstigt kan folk uppfatta mig som ett lätt byte som rånoffer eller liknande. Men ta en taxi, tänker säkert många nu men det är också en ekonomisk fråga. Min terapeut tycker jag skall söka fördtjänst men jag kan inte ens börja säga hur mycket det bär emot. Hade jag bara haft sällskap med någon skulle saken vara en helt annan. Jag har viss förståelse för folk som tröttnar på mig att jag nästan alltid säger nej till saker. Men det är skillnad att fråga personen du är intresserad av och vars ständiga nekande tyder på bristande intresse och någon som vill men som inte kan. Jag önskar inget hellre än att vara som alla andra igen och glatt skutta ut på äventyr som ett ystert föl på grönbete. Igår fyllde en gammal kollega år och hade bjudit till samkväm på hotellet på Linnégatan. Nu klaffade det så bra att jag mådde ganska okej under dagen och det var nära hem. Även om osäkerheten fanns där kände jag mig trygg i att åtminstone kunna ta mig hem enkelt. Jag gick dit ett par timmar innan och lämnade en rosenbukett att ställa på bordet. Det blev en trevlig kväll även om jag bara stannade i två timmar. Eftersom hotellets är en köttrestaurang och en av mina största osäkerheter är att klara av att skära kött på restaurang, det känns också lite som helgerån att be köket skära köttet i bitar i förväg, så jag tog bara en dessert. Även om det var trevligt känner jag hur mycket jag tappat mitt sociala liv. När jag kände att det börjar gå utför och yrseln och stelheten kom krypande tackade jag för mig, reste mig upp och gick hem. Sju minuter senare var jag hemma, nöjd att jag tog mig ut för att gratulera min vän.
