Droppe + bägare
Man inser vidden av sina problem när ens terapeut säger att det är ingen idé att vi fortsätter, det här leder ingenstans.
Hon hade suttit märkligt tyst en länge tid, så jag kände på mig att något var görningen.
Jag började fulgråta som värsta Anna Book och kände mig oerhört skamsen och värdelös. Jag har kanske svårt med acceptansen och tänka framåt. Jag vet helt enkelt inte hur man gör.
Visst, det är jätteenkelt att säga att man ska tänka positivt. Men när varje vaken minut går åt till att försöka överleva. När räkningarna hopar sig, kroppen strejkar och man knappt har mat för dagen. Då är det väldigt svårt att hoppa jämfota och ropa Tjofadderittan.
Det känns såoerhört meningslöst ibland.
Jag har tidigare skrivit om att ta mål livet, men jag vetefan vad skulle skulle kunna vara.
Tack och lov är det bara två veckor kvar tills jag åker på min rehabilitering. Måtte tankarna klarna där och min livsgnista komma tillbaka. Jag tror den finns därinne någonstans.
