Brevet som är skrivet från mitt hjärta
Brevskrivandet är väl mer eller mindre utdött, men ibland bara måste man använda sig av papper och penna (dator och skrivare)
När min pappa levde så var vi ofta hos ett äldre par som bodde på en gård utanför Kungsbacka. Det var min mormors gamla kollega som bodde där med sin man, de hade inga barn så jag tror att de uppskattade när jag hängde med.
Min mormor gick bort för över 20 år sedan (saknar henne enormt) så var det sista gången jag träffade damen på gården. Mannen hade också gått bort något år tidigare. Nu när nostalgins vågor plaskar över mig så kände jag att jag måste kolla om damen fortfarande är i livet. Efter lite sökande hittade jag henne på ett äldreboende på västkusten, hon var nu typ 93 år.
Här kommer brevet jag skrev till henne, blev ganska nöjd med innehållet.
Hej tant, det här är Ulf, Harriets barnbarn.
Det är inte klokt hur fort tiden springer iväg. Jag har inte träffat tant sedan mormors begravning och det måste väl vara över 20 år sedan.
I höst fyller jag 50, vem hade kunnat ana?
Såhär i efterklangen av pandemin har man gott om tid att fundera, sortera upplevelser och lägga dem till rätta i minnenas arkiv. Jag har på senare tid tänkt mycket på somrarna på gården och tänkte att jag skulle skriva en liten hälsning, så här kommer några av mina upplevelser, i kärt minne bevarat.
Jag blev alltid lika glad när pappa svängde vänster nere i den lilla korsningen och in på grusvägen som ledde upp till huset. Bilen körde över den gamla stenbron med bäcken som porlade nere i ravinen där det om vårarna alltid var fullt av blåsippor. Vi körde förbi slänten där lupinerna trängdes och tävlade om vem som var vackrast. Har nog aldrig sett så många färger på samma gång i hela mitt liv. Just om våren minns jag tydligt hur mamma och jag plockade hundratals minipåskliljor som växte vilt i dikena mellan åkrarna.
Jag drack inte kaffe på den tiden men kommer fortfarande ihåg den vackra servisen Blå Blom. Jag fick istället tants fantastiska hemkokta vinbärssaft, en saft som jag än idag inte hittat någon som når upp till i smak. Ibland vankades det nygräddade våfflor och jag fick prova dem med sirap och smör som smälte på de varma våfflorna. Detta är fortfarande mina favorittillbehör när det bjuds på våfflor.
Jag minns trädgården bakom det för mig enorma gula trähuset. Tants jättelika och förtrollande dahlierabatt med så många olika sorter att det inte fanns motstycke. Lycka var när mamma fick med sig en stor bukett hem.
Minnena är många och lever kvar i mitt huvud, jag är så glad att jag fick uppleva dessa magiska somrar. Plocka äpplen direkt från träden, de enorma bondhallonen och krusbären. Att få äta solvarma jordgubbar direkt från plantan borde vara en mänsklig rättighet. Kvar finns även dofterna av nybakat bröd, bullar och nybryggt kaffe. Den storslagna, näst intill sakrala känslan att stå i den väldiga ladan med dess dammiga tystnad och solstrålar som letade sig in genom springorna. Den lätt jordiga och fuktiga doften av rotfrukter i jordkällaren.
Jag hoppas att tant har det bra och att vi alla får en fin påsk och en härlig vår.
Minnena sluter sig som bomull omkring mitt hjärta ❤️
