Hatade älskade Linda
Ofta finner jag mig själv vandrandes på minnenas allé. Jag gläntar på dörrar och kikar in, småler oftast och så finns det vissa dörrar jag omedelbart smäller igen och springer till skogs med skammens rodnad flammande på mina kinder. Det som kommer nu är ett exempel på det första.
Det var samma år som Olof Palme sköts om jag minns rätt. Jag gick i sjunde klass. Det vankades olika friluftsaktiviteter som man kunde välja mellan för att släpa ut oss ungdomar i naturen. Exakt hur själva aktiviteten såg ut minns jag inte men kommer ihåg att vår grupp med blandade sjundeklassare skulle åka och övernatta i någon gudsförgäten stuga i tassemarkerna och göra natursaker.
Vi parades ihop två och två. Det fanns en tjej som hette Linda som gick i min parallellklass. Av någon anledning hatade vi varandra, varför vet jag faktiskt inte. Naturligt parade de pedagogiska och sluga lärarna ihop just oss trots våra högljudda protester. Vi tilldelades varsin karta och sparkades ut i skogen på något uppdrag.
Linda och jag var inte direkt nöjda med situationen och lät den andre grundligt veta det hela tiden. Vi surade fram över stock och sten och var så upptagna att tycka illa om varandra att vi liksom glömde bort varför vi var där och glömde definitivt titta på kartan. Innan vi visste ordet av var vi helt vilse i urskogen. Genast upphörde förolämpningarna när vi insåg att vi på riktigt var i knipa och verkligen behövde varandra. Kom ihåg att detta var ljusår ifrån mobiltelefoner och GPS som är så självklart idag. Jag vet inte hur många timmar som förföll medan Linda och jag letade oss fram i den stora skogen, dessutom hade det börjat mörkna. Vi fann en liten mycket gammal skogsväg som vi beslutade oss att följa. Det hade nu hunnit bli ordentligt mörkt och ugglorna hoade olycksbådande inifrån träden. Då ser vi längre fram någon form av skogsmaskin med tända strålkastare som avverkar träd. Lättade småsprang vi fram till de två männen vid maskinen som blev aningen snopna när två fjortisar plötsligt uppenbarar sig ifrån ingenstans. Tack och lov är de vänligt sinnade. Såhär i efterhand har jag tänkt på att vi kunde ju råkat ut för precis vad som helst och ingen skulle någonsin få veta. Blivit nergrävda under en gran eller sålda som slavar till Norge. Istället kör de oss på den slingriga skogsvägen ner till den lokala Ica-butiken som just är i färd med att stänga. Eftersom vi inte visste vad den tragiska friluftsstugan hette kunde inte butikspersonalen hjälpa oss. Där stod vi, förvisso räddade från skogens fasor men fortfarande utsatta. Det fanns en gammal mynttelefon men naturligtvis hade vi ju inga mynt. Vi var vid det här laget både kalla och hungriga så vi fann ingen annan råd än att ringa polisen. Polisbilen kom efter en liten stund och Linda och jag kramade varandra av lättnad. Med blinkande blåljus och i typ 120 knyck (varför vet jag inte) susar polisbilen genom skogen och bromsar in framför stugan vi lämnade för många timmar sedan. Skolkamrater och lärare kommer utrusandes för att möta oss. Tjejgänget suger genast tag i Linda medan killarna samlas runt mig och frågorna haglar. Linda och jag lyckas utbyta en blick i kaoset.
Sedan den dagen hatade vi inte varandra längre. När vi möttes i korridoren på väg till olika lektioner gav vi varandra den där blicken och smålog. Vi hade gått igenom något som kunde fått en helt annan utgång.
Men vi hade varandra
