Kravallbröllop
När man tänker på det ena så kommer ofta det andra och pockar på uppmärksamhet. I förra inlägget skrev jag om en inte så trevlig arbetsplats. Det hände något särskilt ute på stan en dag 2001, här kommer det.
Som jag minns det stod jag antagligen och vek skjortor eller tröjor framme vid kassan med utsikt över Kungsportsplatsen. Det var en vacker och varm junidag och ganska glest med folk på stan eftersom det pågick ett EU-toppmöte av sällan skådad storlek, åtminstone för att vara Göteborg. Det låg en lite tryckt stämning i luften som liksom darrade av förväntan. Plötsligt tilltar sorlet på gatan, folk börjar skynda på stegen och sirener hördes. Inom kort kommer det säkert 20 piketpolisbilar eller liknande och parkerar mitt på gatan i en lång rad utanför butiken och polismän iklädda kravallutrustning springer i klungor upp i riktning mot Avenyn som börjar strax efter Kungsportsplatsen. Vi som jobbar förstår först ingenting men går ut på gatan och tittar uppåt. (bör läggas till att jag bodde längst upp vid Götaplatsen). Mer och mer folk kommer springande med andan i halsen från Avenyhållet och vi ser hur svart rök börjar bolma olycksbådande mot den blå himlen. Vi kände att nu var goda råd dyra och vi tackade kamerabutiken som hade haft lokalen innan och som hade installerat ett bastant galler som vi genast fällde ner. Vi följde nyheterna på radio, internet var inte riktigt lika snabbt då som nu. Det vi hörde och såg chockade oss. Inte minst mig som plötsligt fick se min egen lägenhet på den amerikanska nyhetskanalen CNN. Hur skulle jag komma hem?
Lyckligtvis flyttade sig oroligheterna till en annan del av staden och jag passade på att försöka ta mig hem. Minns än i dag den surrealistiska känslan där jag går i min kostym mitt på Avenyn. Paradgatan hade förvandlats till en apokalyptisk krigsskådeplats. Uteserveringar låg i ruiner. Det brann fortfarande här och där och det var krossat glas precis överallt. Det fanns inte ett helt fönster längst hela den långa gatan. Såhär när kriget i Ukraina rasar går mina tankar till dem. Jag hoppas att detta är det närmare jag kommer komma liknade situationer. Hemma sjönk jag ner framför TVn och såg ännu en gång hur min stad skövlades alldeles utanför min egen port.
Dagen efter var staden fortfarande i chocktillstånd och myndigheterna började barrikadera gator och passager med containrar, tre på hög för att försvåra eventuella oroligheter. När lördagen kom var läget fortfarande mycket spänt och grupper av demonstranter drev skränande omkring på gatorna.
Min kusin skulle gifta sig denna dag och jag undrade om det överhuvudtaget skulle gå att genomföra. Bröllopet skulle hållas i det som närmast kan kallas vår familjekyrka, den vackra Örgryte gamla kyrka. Den låg bara ett stenkast från kyrkan till Svenska Mässan där EU-toppmötet hölls så oron var inte obefogad.
Ceremonin förflöt utan störningar och hela sällskapet transporterades efteråt till en oerhört vacker gammal villa vars namn jag inte kommer ihåg men det var i närheten. Där kunde vi släppa spänningarna en stund och bara avnjuta glädjen, kärleken och den fantastiska maten. Jag hade som sällskap med mig min allra bästa och äldsta vän Cecilia. Någon tog en bild på oss under välkomstminglet och jag tycker nog fortfarande att det är en av de bästa bilder som jag råkat fastna på. För att inte tala om Cecilia, sjukt vacker.
Det är inte passande att överglänsa bruden på ett bröllop men jag måste säga att det är målfoto på den. Min kusinhustru är en rasande vacker kvinna.
När det senare var dags för uppbrott såg jag till att Cecilia kom säkert hem i taxi och beställde en bil till mig själv.
När taxin närmade sig avenyn och Park Avenue hotel sa taxichauffören att han inte kunde köra längre på grund av avspärrningarna så jag hoppade av där, jag bodde ju typ bara på andra sidan avenyn.
Der jag inte kom ihåg var att polisen hade spärrat av min gata mot avenyn med containrar så där stod jag med lång näsa 15 meter från min port men samtidigt oändligt långt borta. Jag blev tvungen att gå upp bakom konstmuseet bland de mörka skuggorna och stigarna och kände att när som helst kan ett gäng illasinnade kommunister (eller vad de nu var) dyka upp i mörkret och skrika:
-Ööööö, kolla! En kapitalist! (jag var ju klädd för bröllop)
Såg bilder i hitt huvud med tjära och fjädrar typ och insåg att jag ser för mycket på TV.
Jag tog mig hem helskinnad tack och lov. Fick senare höra något fint. När min nygifte stilige kusin och han undersköna brud skulle bege sig hem frampå småtimmarna blev det också tydligen trubbel med transporten på något sätt. Min kusin som är en handlingskraftig karl tog helt sonika sin nya fru och gick till fots sista biten. Det var många som reagerade positivt när det mitt i den nästan folktomma och sargade staden kommer ett vackert brudpar gående mitt i gatan. Lång vit klänning, frack och hela baletten. Man väntade bara på att en vagn med vita hästar skulle uppenbara sig.
Snipp, snapp, snut så var den (sanna) saga slut…
