Jämmer och ve...
Prövar att skaka liv i bloggen igen.
Har inte velat skriva på länge för det har varit ganska jobbigt och vill inte tillföra mer tråkigheter i världen. Men när nu eländet står som spön i backen känner jag att jag måste lätta på trycket lite
Är det inte det ena så är det det andra, sa flickan som blödde näsblod. Huvudeländet är självfallet sjukdomen men när den får sällskap av ekonomiska svårigheter och ensamhet blir synergieffekten nästan för tung att bära.
Det känns som jag närmar mig en avgrund med mörka åskmoln ovanför och kan inget göra för att stoppa det. Livrädd för vad som ska komma, kommer jag kunna klara mig själv eller kommer jag hamna på något hem? Behöver jag flytta eller kan jag bo kvar i min älskade lägenhet.
Det här med att inte har pengar tar sig ut på olika sätt. Det är dels den svåra ångesten och oron över att kunna klara sig samt det tråkiga att inte kunna gå ut och göra någonting. Resultatet blir att jag så att säga "sitter still i båten" för att inte röra upp några vågor så att båten kapsejsar.
Tittar ofta på klockan och undrar om man får gå och lägga sig snart.
Ljuspunkten just nu är att jag ska åka till Teneriffa i december på rehabilitering igen. Det var den bästa tiden i mitt liv för två år sedan. Jag mådde bra, jag var trygg och varm. Jag räknar bokstavligt talat minuterna.
Försöker hålla humöret uppe och härda ut. Jag försöker säga som min musikaliska favorit Tomas Andersson Wij: Ta ett helvete i taget...
