taxpappa.blogg.se

Året var 2016, Måns Zelmerlöw hade gjort det, vunnit hela tjotaballongen i Wien och återigen tagit Eurovision song contest tillbaka till Sverige.

Jag har alltid varit förtjust i melodifestivalen och eurovision. En dröm har alltid varit att gå och se den stora finalen på plats. Dessvärre brukar ju alla biljetter ta slut redan långt innan de släpps. Nu var det alltså dags för finalen att hållas i Sverige och Stockholm så jag började genast söka efter en biljett. Som jag anade var det helt soprent och jag kunde se min dröm flaxa iväg mot horisonten likt en skadeskjuten spillkråka. Då slog det mig att en av mina vänner innehar ett American express black centurion. Alltså ett av de fläskigaste kreditkort som finns. De lyckliga få som har detta kort har bland annat tillgång till en conciergeservice som bokstavligen kan fixa allt och lite till. Eftersom det var fråga om att just få tag i den fysiska biljetten och inte frågan om pris beslutade jag mig för att utnyttja min kontakt (jag var beredd att betala typ vadsomhelst) Dessvärre fanns det inga biljetter att tillgå sa min vän och jag hade också väntat mig det svaret. 

Döm om min glädje och förvåning när jag en tid senare fick en biljett av honom i julklapp. Minns att jag låg i soffan och skrattade som en tokig i över en timme. Den skadeskjutna spillkråkan hade gjort helt om och kom flaxande tillbaka. 

Nu kom den avgörande frågan: -VAD SKALL JAG HA PÅ MIG? 

Är det någon som har helt fantastiska kläder så är det min vän Mark Levengood. Jag valde raskt ut en helt ljuvlig och unik kavaj ur hans makalösa garderob och snäll som Han är fick jag låna den. Jag skapade också ett par överjordiska skor, är det gala så är det. Nu var det min tur att verkligen glänsa och göra denna kväll till ett oförglömligt minne. Askungen kan ta sina gamla glasskor och dra något gammalt över sig, här kommer jag!

Så en dag i maj var det dags. Jag hade knappt sovit på tre veckor och  verkligen planerat allt i minsta detalj. När man har ett litet handikapp är det viktigt att allt klaffar, speciellt när man skall bege sig ut ensam. Det som oroade mig mest var trängsel och allt folk. Att behöva stå i kilometerlånga toalettköer med schlagerhuliganer och kommunister eller slåss om en sladdrig varmkorv med glittriga Gun-Britt ifrån Gullspång. Att tappa balansen i en brant trappa och slå ihjäl sig, visserligen skitsnygg men ändå. Väl framme vid globen hade det samlats tusentals människor utanför och det var en otrolig stämning i luften. Jag sökte efter min entré som hette något konstigt men fann den inte. Jag frågade en vaktmänniska som påpekade att jag var tvungen att gå runt hela globen till andra sidan. När jag kom runt den stora vita bollen var det helt tomt, inte en människa syntes till och jag förstod ingenting. En liten oansenlig dörr fanns dock och på en skylt ovanför stod namnet på min entré. Smått skeptisk gick jag in och möttes genast av en leende kvinna.

-Välkommen, jag heter Lotta (eller nåt) och jag är din personliga värdinna.

Jag förstod absolut ingenting men följer med Lotta (eller nåt) uppför en trappa. 

Det visar sig att min fantastiska vän skaffat mig en VIP-biljett med tillgång till en privat lounge, stor buffé och champagne till oändlighet. Här hade jag gått och oroat mig för att tvingas kissa i kors med bufflige Benke från Bollnäs och nu befinner jag mig i värsta Kardashian-miljön. Inne i arenan var min plats naturligtvis den bästa i hela globen. Jag satt länge med förvåningens finger i häpnadens mun och försökte att bara ta in och processa allt. 

Detta blev mitt livs bästa kväll. Dels för att mina förväntningar överträffades så galet mycket och drömmen jag haft så länge äntligen gick i uppfyllelse. Det är några år sedan nu men fortfarande när jag träffar min vän vill jag kasta mig ner på marken och kräla i stoftet av tacksamhet. Undrar om han verkligen förstår vilken otrolig gåva han gav mig. Speciellt nu när sjukdomen avancerat och jag är osäker om jag skulle klarat av det idag. 

Så om du läser detta så evigt tack återigen, jag kommer aldrig glömma.