Att sakna en bil...
Jag saknar min bil, ibland oerhört mycket. Jag har alltid funnit ro i att tvätta, vaxa och putsa på den. Det är nästintill meditativt att med hink och löddrig svamp gå lös på ingrott vägdamm och mosade insekter. Det skall användas riktigt sämskskinn när lacken torkas annars är det fusk. Jag putsade varje kromdetalj omsorgsfullt och såg till att de röda skinnsätena glänste. När våren kom var det alltid lika skönt att fälla ner taket på den lilla cabrioleten och för första gången den säsongen känna vinden i håret.
Det är konstigt med min sjukdom, ibland kan knappt jag gå eller knäppa en skjorta men bakom ratten är jag kung. Det är precis som hjärnan byter växel och fokuserar på något helt annat. Jag fungerar bäst i stadstrafik där det händer något hela tiden. Jag hade gärna haft bil idag men det är ju inte ens att tänka tanken med tanke på alla kostnader som tillkommer.
Jag undrar vem som har den idag och om de uppskattar den lika mycket som jag gjorde.
Om du läser detta lilla bil, tuta när du ser mig..
