Jag hade en gång en gång...
Det är verkligen tvära kast i min lilla Parkinsonvärld. Ena stunden kan jag må hur bra som helst för att minuten senare knappt kunna hålla mig uppe. Ta gårdagen som ett exempel. Jag var på väg till min sjukgymnast Monica för veckans pass. Solen sken, jag hade bra musik i hörlurarna och kände mig ganska bra. Jag fick nästan lite feeling och såg fram emot träningen. Men något hände på vägen, jag vet inte exakt vad men när det var dags hade allting svängt drastiskt. Det tydligaste som händer är att min gång blir kraftigt försämrad. Från att ha gått gatan fram som en ganska vanlig man förvandlas jag i ett nafs till att gå som en bajsnödig Geisha eller en sjöjungfru med fenskav.
Just det här med gången är väldigt stigmatiserande, det är ju det alla ser och gärna kommenterar. Sitter jag på ett café och känner att det börjar svänga är goda råd dyra. Då vill jag bara komma hem så fort som möjligt. Har det gått för långt händer det att jag sitter kvar och väntar tills det är minimalt med folk omkring mig. För att slippa det gatlopp som det känns som väntar.
Värst av allt är när jag möter en grupp ungdomar. Då stannar jag ofta tills de har passerat och jag kan fortsätta. Ett bra knep är att plötsligt bli våldsamt intresserad av skyltfönstret intill om det nu finns något.
Känner mig lite som ett pussel eller ett kombinationslås där allt måste klaffa för att må bra. Jag skulle vilja ha nyckeln eller formeln för mitt välbefinnande. Lagom dos medicin, vätska och näring. Kanske finns den någonstans. Måhända ligger den under en mossig sten i en liten björkglänta strax utanför Alingsås...
