Rösträtt?
Jag har alltid varit väldigt verbal. Läst mycket böcker och har ett välutvecklat ordförråd. En sak som jag också alltid strävat efter är att vara rolig. Dels för att jag tycker om att göra folk glada och dels som ett försvar. Humor blev mitt vapen under en ganska jobbig grundskola. Kunde jag få de stora pojkarna att skratta så kanske de inte slog lika hårt.
Nyckeln till att vara rolig är tajming, man måste vara reptilsnabb och hugga på poängen innan någon annan hinner före.
Jag märkte ungefär efter halva min sjukdomstid att Parkinson börjat spöka med med min röst. Detta var ödsdigert för mitt arbete där jag pratade hela tiden och var social med folk och kunder. Det är speciellt jobbigt när situationer uppstår som inte är beredd på. Till exempel börjar ofta folk tala med mig på på bussen när jag har min gulliga tax i knät. Inom mig vet jag precis vad ska säga men det kommer inte ut som det ska. Jag förvandlas till en stammande fåne och folk tittar på mig som om jag vore galen och ångrar desperat att de öppnade munnen. I sällskap med andra människor är det väldigt svårt att komma till tals hur mycket jag än vill, i synnerhet om det finns med folk jag inte känner. Slutsatsen blir att jag ofta sitter tyst trots att det bubblar i mig av att delta i konversationen och som sagt försöka vara rolig och kvick. Jag tänker inte ens gå in på det fruktansvärda i att tala med myndigheter på telefon eller liknande, då låser det sig fullständigt och folk har till och med lagt på luren i örat på mig.
Så om du möter en kille på stan som ser ganska trevligt ut med en gullig tax i koppel och du frågar honom någonting och han har lite svårt att svara. Var förstående och ge honom en extra stund, det kan löna sig. Jag är en violin som blivit av med min stråke...
