Drottningen möter kungen av NK đ
Jag har arbetat pÄ NK Nordiska kompaniet i mÄnga Är. Dels i Göteborg och pÄ senare tid i Stockholm. Det Àr nÄgot unikt med att jobba pÄ NK för Àven om man jobbar för en utomstÄende leverantör sÄ har man alltid en vÀldig samhörighetskÀnsla, NK andan. Man (Ätminstone jag ) kÀnde stolthet över att representera detta anrika varuhus och gjorde alltid mitt bÀsta för att vara en vÀrdig ambassadör.
Det brukar ofta hÀnda bÄde det ena och det andra pÄ de stora varuhusen, inte alltid roliga, men det blir sÀllan trÄkigt.
En dag pÄ NK Göteborg, det var ingen mÀrkvÀrdig dag utan mer som en sketen tisdag i september sÄ uppstod plötsligt en mÀrklig stÀmning i varuhuset. Luften liksom vibrerade av spÀnning och förvÀntan. NÄgot var i görningen. Plötsligt uppenbarade sig klasar av uniformerade poliser precis överallt. De placerade strategiskt ut sig pÄ varje vÄningsplan och sÄg vÀldigt polisiga ut. Vi i personalen hade ingen aning om vad som pÄgick och spekulationerna gick höga mellan avdelningarna . Efter en stund kommer en oerhört pÄpassad Àldre skinntorr utlÀndsk kvinna klÀdd i en elegant byxdress. Efter lite luskande fÄr vi veta att det tydligen Àr drottningen av LÄngtbortistan (eller vad det nu var, nÄgot land i Mellanöstern iallafall)
Det förvÄnade mig lite över all denna rigorösa sÀkerhet, vad kan inte detta ha kostat? Hade det inte varit smartare att köra mer limousinen till varumottagningen lite diskret, klÀ pÄ kÀrringen en slöja eller liknande och lÄta henne vandra omkring pÄ egen hand och leta efter billiga trosor medan man höll koll pÄ avstÄnd. Jag kan garantera att inte en kÀft hade vetat vem det var.
En annan gĂ„ng, ocksĂ„ i Göteborg sĂ„ gick larmet mitt pĂ„ en lördag. Vakterna utrymmer hala varuhuset och vi i personalen beger oss bort till brunnsparken, nĂ„got kvarter bort, dĂ€r vi hade uppsamlingsplats. Alla kunder samlades utanför stora entrĂ©n pĂ„ Ăstra Hamngatan, inte jĂ€ttesmart ifall det hade varit en bomb. Min chef, Claes Ströby var en vĂ€ldigt kaxig man. Antigen gillade man honom eller sĂ„ gjorde man det inte. Jag gillade honom. Han ringde helt kallt till vakterna ifrĂ„n sitt stora kontor pĂ„ de övre vĂ„ningarna och frĂ„gar om det Ă€r brandlarm eller bomblarm?
-Vad spelar det för roll? skriker vakten, du mÄste ut i viket fall!
-Jo men ifall det Àr brandlarm sÄ Gà R jag ut och ifall det Àr bomblarm sÄ SPRINGER jag.
Tycker det var lite roligt. Nu visade det sig att det var som oftast falsklarm och de ibland inte alltför smarta vÀktarna gÄr ut till den samlade otÄliga folkmassan utanför.
-Det var falskt larm, ni kan gÄ in igen, sÀger vaktmÀnniskan och hundratals kunder börjar strömma in i ETT HELT TOMT varuhus. Alla vi i personalen stÄr ju skitlÄngt bort och betraktar detta. Snacka om julafton för snattare, inte en enda sÀljare pÄ bokstavligt talat 500 meter. Mest panik fÄr kvinnorna frÄn kosmetiken som ligger i entreplan. De sÀtter av skrikande som skenande antilooper pÄ sina höga klackar för att hinna genskjuta klungan med kunder som redan hade hunnit fram till den första rulltrappan. LÄt oss sÀga att vakterna fick det hett om öronen efterÄt.
NK andan saknar jag verkligen, det var en osynlig samhörighet som bara fanns dÀr.
NÀr jag nÄgra Är senare arbetade pÄ à hlens city som faktiskt Àr ett enda varuhus var det precis tvÀrtom. Det var ingen samhörighet överhuvudtaget, det var vi och dom. Leverantörer mot à hlensanstÀllda med helt olika förmÄner. Synd faktiskt. Det kÀnns viktigt att kÀnna tillhörighet om man verkligen skall lÀgga ner sin sjÀl och hjÀrta i sitt arbete.
Fast det Ă€r klart, alla Ă€r ju olikaâŠ
