Den hittade nyckeln
För ett par år sedan var jag ute på kvällspromenad med min fina tax. Vi gick som vanligt runt i grannskapet på bekanta Östermalmsgator. Plötsligt ser jag en bilnyckel liggande på marken. En sån där stor med batterier och finesser. Natuligtvis plockar jag upp den och börjar nu tänka ut nästa steg. Nyfiken som jag är funderar jag på om bilen kanske står i närheten. Efter att ha identifierat bilmärket tittar jag mig omkring efter en sådan och hittar nästan en genast. En svart Wolksvagen Passat står parkerad en bit ifrån där jag står. Efter en sekunds tvekan trycker jag in knappen på nyckeln och bilen svarar direkt med två blinkningar och jag hör hur dörrarna låses upp. Vid det här laget är jag fylld av upphetsning och idéer. Skall jag helt enkelt ta tax under armen, hoppa in i bilen och köra mot solnedgången likt Thelma & Louise. Jag menar, bilen är ju inte stulen, jag har ju nyckeln. Beslutar mig trots allt att göra det rätta och försöka återbörda fordonet till dess rätta ägare. Jag ringer såldes polisen på 11414. Detaljerat förklarar för polismänniskan i luren hur det ligger till och undrar om de kan kolla ägarens adress som troligtvis ligger helt nära och då kan en massa onödigt strul undvikas om jag bara kunde stoppa in den i brevlådan eller något.
-Nej, såna uppgifter lämnar jag inte ut, säger den nu mindre omtyckta polismänniskan. -Men, det vore ju så enkelt, försöker jag. Skulle inte du kunna ringa upp ägaren och säga att det står en fantastisk människa med den vacker tax (självgodhet är också en godhet) nere på gatan med dennes bilnyckel?
-Nej sånt har jag inte tid med, säger den nu väldigt illa omtyckta polismänniskan. -Ok, kontrar jag, då tar jag och kör ner bilen till er, jag har ju nyckeln.
Den väldigt illa omtyckta polismänniskan drar plötsligt nu häftigt efter andan. -DET GÖR DU INTE ! halvskriker den nu enormt illa omtyckta polismänniskan i luren.
-Lugn, jag bara skojade, säger jag med trygg stämma. Jag lägger nyckeln i ett kuvert eller något och skickar till er. Avslutar därefter samtalet.
Nu har Sherlock Holmes i mig vaknat. Detta måste gå att lösa smidigare, tänker jag och börjar söka efter registreringsnumret till fordonet på mobilen. Hittar ganska snart ägarens namn och adress, tyvärr inget telefonnummer. Adressen visar sig vara husen intill, jag hade alltså haft rätt. Det har nu hunnit bli mörkt och det är inte skitvarmt men upp ger jag inte. Lokaliserar någon sorts porttelefon som ser helt nyinstallerad ut och ringer på. Inget händer på en lång stund. Ringer flera gånger för att de BÖR ju vara hemma, bilen är ju här. Då får jag en snilleblixt. Genast tar jag upp telefonen igen och går in på Facebook. Ära var Gud i höjden, ägaren till bilen och jag har en gemensam vän. Jag ringer upp henne och förklarar läget och undrar om hon kan kontakta bilägaren och säga att det står en kall skepnad utanför och huttrar. Det gör hon och efter en liten stund ringer den tacksamme bilägaren upp. Vi bestämmer träff dagen efter då han just lagt småbarn och dessutom redan letat upp sin reservnyckel så läget var inte akut. Får också veta att porttelefonen inte fungerar ännu. När vi träffas dagen efter tackar det unga paret så mycket och undrar om de kan ersätta mig på något sätt. Det vill jag inte höra talas om utan de får lova att göra något bra mot en annan medmänniska någon gång ifall tillfälle skulle ges istället. Vem vet, det kanske blir du eller jag nästa gång.
