Du vet aldrig när du möter en ängel…
Detta hände strax innan pandemin men tåls att belysas.
Efter att i stort sett tillbringat hela gårdagen i sängen på grund av ryggen, kände jag att det var dags att försöka ta sig ut något. Risken är annars överhängande att Missing people snart bankar på dörren och undrar vad som hänt.
Sagt och gjort. Jag behövde ändå köpa några gamla bestick för ett klockprojekt jag hade på gång så jag bestämde mig för åka till myrorna i Hjorthagen, det är stort och inte så mycket folk. Jag bokade en färdtjänsttaxi och efter lite bilköer var jag framme. Jag hade känt mig ganska okej under dagen men det skulle snart ändras drastiskt. Jag hinner knappt kliva in i lokalen förrän ryggen ger upp fullständigt.
Likt en underbetald statist ifrån The Walking Dead, hasar jag stönande omkring bland fula soffor och ratade husgeråd. Det enda som fattas nu är lite mögel och några tunga kedjor att rassla med för att göra bilden komplett. Jag rafsar snabbt ihop det jag ska ha och tar mig till kassan med möda. Då upptäcker jag till min fasa att plånboken ligger kvar hemma i hallen. Inombords svär jag en ramsa som om den hade hörts hade fått gudfruktiga kristna att falla avsvimmade till marken. Killen bakom kassan ser min desperation och jag frågar med bedjande ögon om de tar svish? Det gör de natuligtvis inte. Nu visar det sig till min lycka att killen bakom disken förstått vad ordet service innebär och låter mig svischa till hans privata konto och betala med sitt egna kort för på så sätt lösa situationen, imponerande.
Nu kan man ju tro att historien är slut, but noooo...
Beställer en bil för hemfärd som skall anlända om ca 20 minuter så jag sätter mig på trappan utanför i solen. När det 5 minuter kvar innan bilen ska komma känner jag att det är dags att resa på mig men med en strejkande rygg är detta lättare sagt än gjort. I samma stund parkerar en kvinna sin bil intill mig och jag ser min chans. Jag ber om en hjälpande hand att komma på fötter och det får jag. Jag förklarar min onda rygg, tackar och kvinnan går in i affären.
Nu skulle taxin varit här, det är den inte. Efter ytterligare 20 minuters väntan ringer jag till färdtjänst. -Det finns inga lediga bilar just nu, säger människan i luren, vi ringer om läget ändras.
Jag har nu så ont att jag inte kan stå upprätt och känner att jag bara vill hem, men hur? Att ringa en vanlig taxi är inget alternativ eftersom min plånbok fortfarande ligger hemma i hallen. När det gått en halvtimme till börjar jag bli desperat och funderar på att slå läger under en gran. Just i det ögonblicket kommer den hjälpsamma kvinnan tillbaka ut. Hon tittar förvånat på mig.
-Men står du kvar? Frågar hon häpet.
Jag förklarar med sviktande energi hur allt ligger till och hon utbrister:
-Så här kan vi inte ha det! Jag tillåter inte att du står väntar längre. Jag bokar och förbetalar en taxi åt dig.
Jag blir mållös av denna vänlighet och känner nästan en tår komma. Medan hon ringer taxi så går hon in i butiken och hämtar ut en stol till mig. Efter en stund i telefon säger hon:
-Det finns ju inga taxibilar lediga i hela stan så jag kör dig hem.
Jag klättrar med möda in i hennes bil och min tacksamhet är oändlig. Vid varje gupp ursäktar hon sig och undrar hur jag mår.
När vi är framme vid min port vill jag svischa henne åtminstone en hundralapp som tack men det vill hon inte höra talas om. Hon hjäper mig ur bilen och jag ger henne en stor kram som tack. (Innan pandemin)
Jag säger som Lill-Babs sa:
-Du vet aldrig när du möter en ängel...
