taxpappa.blogg.se

Jag hade en gång en hobby. Det har jag väl i och för sig fortfarande även om den ligger i träda just nu. Det är nog nyttigt att låta den ta igen sig lite för ett tag höll det på att nästan bli lite för stort. 

Såhär började det.

I min lägenhet har de tavlor som jag valt att hänga upp på mina väggar oftast silverramar. Matchy matchy som jag är fick jag en dag en idé. Har alltid tyckt om att gå omkring på loppmarknader och ser vad som finns och för att hitta inspiration för allt möjligt. Det man ofta ser på loppmarknader, speciellt hos de som säljer dödsbon, är de klassiska guldpendylerna som finns i diverse utföranden. Dessa "tantklockor" som jag valt att kalla dem finns ofta i drivor för en mycket liten peng. Man blir ibland  lite sorgsen i själen när man tänker på att dessa en gång så ståtliga väggklockor hängt i ett finrum där endast den dammiga tystnaden hörde deras tick tack och pling. Människor har varit stolta och stått och beundrat sina värdefulla klenoder som ofta varit gåvor vid bemärkelsedagar eller bröllop. Detta har ofta framgått av små lappar på baksidan, och nu ligger de utspridda och hoppas att någon skall se och köpa dem. Hur som helst. Jag köpte en guldpendyl för någon hundring och fick för mig att jag skulle måla den i silver för att bättre matcha mina ramar och se hur den blev i en helt annan färg. Sagt och gjort. Plockade isär klockan i sina beståndsdelar och målade dem omsorgsfullt. Det blev faktiskt ganska bra och min hjärna började gå på högvarv. Jag insåg att jag var något ganska unikt på spåren och började se mig om efter fler klockor. Min Parkinson till trots funkade det bättre än väntat att koncentrera sig och detaljmåla och pilla vilket gav mig en välbehövlig kick.  

Ungefär två år senare hade jag mer eller mindre dammsugit loppmarknader, blocket och tradera på dessa ratade guldklockor. Desto skabbigare desto bättre, då blev förvandlingen så mycket större. 

Det har nu totalt blivit över 120 stycken, alla olika och med unikt utförande. Hade faktiskt en utställning häromåret uppe i Malung, en höjdpunkt i mitt liv. Att folk ville komma och se något som JAG hade gjort.

Denna hobby hade jag med all säkerhet fortsatt med om inte det hade varit så att jag var tvungen att byta medicin. Läkaren sa att det kunde föreligga risk att man tappar lusten för vad det än må vara. Han hade inte direkt fel om man säger så. Det var nästan som att vända blad från den ena dagen till den andra. Min lust att skapa och ständigt jaga nya klockor att göra om till små konstverk var precis som bortblåst. Kanske var tur på ett sätt att jag fick en paus för ett tag var det nästan det enda jag tänkte på. Nu kan jag med glädje se tillbaka på mina (ur)verk som hänger lite överallt. (Nu följer skamlös name dropping) Det hänger klockor som jag gjort bland annat hos: Pernilla Wahlgren, Christer Lindarw, Vito Ingrosso, Mark Levengood, Henrik Johnsson och inte minst HKH Prinsessan Christina. Den fjädern i hatten är jag extra stolt över.

Klockorna finns att beskåda på Instagram: Klockodilen

Vem vet? Kanske tickar hobbyn igång igen, håll utkik på en vägg nära dig….