Pojkstreck som gick snett
Det var en av de där magiska sommarkvällarna i Kungsbacka som bara inträffar ibland. Jag var väl ca 13-14 år och var ute och härjade så länge jag fick för mina föräldrar.
Min kompis, vars namn vi höljer i dunkel, dels för att jag inte vill hänga ut honom (igen) och dels för att jag var extremt missnöjd med hans beteende, och jag var ute och lekte. Vi insåg att vi rejält behövde höja spänningsnivån i våra liv så vi kom på den briljanta idén att smyga omkring i folks trädgårdar. Inte på något sätt för att smygflukta eller på något annat tvivelaktigt sätt titta på folk. Vi förstod helt enkelt inte bättre. Det var oerhört spännande att smyga omkring bland rabatter och vinbärsbuskar utan att bli upptäckta. Det allra mest riskfyllda och spännande var när folk satt ute på altanen och plötsligt hajade till och lyssnade efter en kvist som bröts. Då höll vi på att kissa ner oss av spänning.
En kväll smög vi i trädgården till en enorm lyxvilla i grannskapet. Vi häpnade över den luxuösa baksidan med stora glaspartier och pool som man inte anade från framsidan. Mot husväggen stod en damcykel av lite äldre modell parkerad. Min kompis som var antingen mer våghalsig än jag låste cykeln med nyckeln som satt i låset och kastade bort den (fruktansvärt onödigt). Han bröt även itu cykelpumpen av någon anledning. Jag är lika skyldig eftersom jag var med på det. Just när vi skall smyga vidare hör vi en mansröst skrika ifrån huset:
-VAD I HELVETE!
I panik flydde vi in i skogen som husets baksida vätte mot och sprang mot vad vi trodde var friheten. Vi var ju inte direkt smidiga som några tränade gerillasoldater så det måste låtit rejält när vi med möda älgade oss fram genom björnbärssnår och sly. Efter en liten stund som kändes som en evighet såg vi en gatlykta som lyste på cykelvägen vi sett strax intill. Vi satte stånkade och stönande kurs mot den och kom efter ett tag ut på asfalten. Vi pustade ut och skrattade lite nervöst över äventyret. Då plötsligt lösgör sig en skugga ur buskaget strax intill. Det var husägaren som inte haft några problem överhuvudtaget att följa vår knappast ljudlösa flykt genom vegetationen och bara lagt sig på lur och väntat. När vi upptäcker mannen sätter vi av i full galopp nerför backen medan mannen tar upp jakten med oroväckande hastighet och är inom kort helt inpå oss. Efter någon minuts språngmarsch var vi så andfådda efter skogsturen att vi helt höll på att duka under så min kompis säger flåsande: -Äh, vi stannar.
Sagt och gjort, jag stannar och kvickt som en vessla sticker min "kompis" av till vänster och försvinner snabbt som en avlöning. Kvar står jag och hinner inte riktigt inse situationen innan en hand stor som ett dasslock greppar om min nacke. -Nu har jag dig, jävla cykeltjuv, väser mannen i mitt öra innan han ger mig ett rejält knytnävsslag rakt i ansiktet. I samma stund kommer mannens fru springande på höga klackar. -Bra Bengt (eller nåt) du fick fatt i en av dem.
Jag är vid det här laget halvt medvetslös av både skräck, skam och slaget i ansiktet. Husägarna bokstavligen släpar mig tillbaka till huset och föser bryskt mig in i köket och tvingar ner mig på en stol. -Vad skall vi göra med honom? frågar kvinnan medan hon betraktar mig med korslagda armar. Jag kan inget annat göra än att stirra ner i marmorgolvet och hoppas självdö av skam.
-Pottsork, säger kvinnan till mig med avsky i rösten (glömmer aldrig just det ordet). Jag känner mig just då exakt så så jag klämmer ur mig ett dämpat men artigt: -Tack. (utan ironi i rösten för just då talade hon sanning enligt mig) De var säkra på att jag och min kompis som vid det här laget säkert var halvvägs till Falkenberg, var ute på en avancerad stöldturné och var ute efter att lägga vantarna på deras cykel. Tror dock inte att sluga tjuvar och banditer låser en upplåst cykel för att försvåra för sig själva, men att argumentera var det inte tal om. De krävde mig på namn och uppgifter på oss båda och jag sjöng som en kanariefågel. Lojaliteten mellan min kompis och mig försvann i samma stund som han vek av ute på cykelvägen.
När jag efter någon timme blir släppt lommar jag skamset hem och möts av min mor. Jag har nog aldrig sett henne så arg. Tack och lov var min far ute på jakt annars vet jag inte hur det hade slutat.
I åratal tog jag omvägar för att slippa passera den stora villan och fick alltid ett hugg av dåligt samvete när jag tänkte på det som hänt. Behöver väl knappast säga att det inte blev några fler smyg i folks trädgårdar efter det…
