Reclaim Paris
Reclaim Paris.
I år är det exakt tio år sedan jag besökte Paris. Min Parkinson höll sig fortfarande någorlunda i schack och jag jobbade fortfarande heltid i Hugo Bossbutiken vid Stureplan. Jag och min dåvarande hade fått en romantisk weekend i valfri europeisk huvudstad i present och eftersom London och Rom redan var avverkade föll sig valet ganska enkelt på Paris. Helt ärligt var jag lätt skeptisk. Jag hade hört historierna om hur folk mer eller mindre föll i trance i samma ögonblick man klev av flygplanet och ville se och uppleva det med egna ögon.
Efter en förvånansvärt läskig tågresa från flygplatsen Charles du Gaulle till Paris (kändes nästan som att vi åkte med ett ryskt godståg på väg till något gudsförgätet arbetsläger) ljusskygga män kastade blickar med skumma intentioner följde oss och vi var oändligt tacksamma när tåget till slut rullade in på perrongen och säkerheten. Vi checkade in på det oerhört flotta hotel Waldorf Trocadero Tour Eiffel, som låg helt nära det berömda tornet som framgår av namnet. Jag erkänner. Staden är magisk, fast på ett annat sätt än till exempel New York där man på ett konstigt vis känner igen sig (pga alla filmer och serier) Paris andas verkligen kärlek och kultur.
Nu hade vi tyvärr inte all tid i världen så det gällde att ta tillvara minuterna. Min skolfranska dammades av och jag kom att tänka på det man skämtsamt säger till svenskar när man vill att de skall skynda sig. Säg: sju jordgubbar, på franska. Sept fraises - Sätt fräs! 🤣 (precis min humor)
Vi småsprang gata upp och gata ner. Upp i triumfbågen, ner igen. Kilade in och ut ur butiker som nyfikna koffeinstinna näbbmöss. Då märker jag plötsligt att något är på gång att hända. Varför känns min kropp så trög och konstig. Detta känns inte bra. Vi går in liten bistro som vi just passerar för att ta reda på orsaken. Det jag inte visste då var att jag upplevde min första (tyvärr inte sista) riktiga Parkinsondipp. Full av förundran över allt det nya hade jag ju glömt både att äta och dricka. Jag minns hur jag skämdes när jag var tvungen att be om hjälp att skära köttet.
Dagen därpå var vi igång igen fast nu med proviant med oss och täta planerade stopp.
Efter ha avverkat Versailles där Marie-Antoinette skred omkring och käkade bakelser, bestämde vi oss för att åka hela vägen upp i det skithöga Eiffeltornet. Vädret var inte det bästa så det var knappt någon kö så här på kvällen. Desto närmade vi kom detta gigantiska byggnadsverk insåg vi att det är ett jättestort mekano, en hög rostigt plockepinn som säkerligen hålls ihop av silvertejp och tuggummi. Men upp skulle vi banne mej.
Efter en traumatisk hysteriskt skakande och skramlande färd i hissen som Gud glömde var vi framme allra högst upp. När vi klev ur hissen såg vi absolut ingenting. Hela Eiffeltornet var insvept i tjock dimma. Lätt besvikna gick vi runt på den lilla plattformen när PLÖTSLIGT dimman blåser bort och vi inser att vi befinner oss halvvägs till månen.
Folk nere på marken tittar nu förvånat upp mot tornets topp där två blodisande skrik av fasa nu ekar ut över den gigantiska staden.
Jag vill tillbaka till Paris, jag bara måste. Om inte annat än för att ta tillbaka staden och göra den till bara min och inte förknippa alla minnen med en person som inte längre slagit läger i mitt hjärta.
