Smal som en hitteräv
Dagen hade kommit när jag skulle ta farväl av göteborg, Sveriges framstjärt. Flyttfirman hade packat alla mina pinaler och hela bohaget var redan på väg till mitt nya hem. Själv skulle jag i godan ro åka tåget upp, sova hos ett par kompisar och möta upp flyttlasset nästkommande morgon. Erkänner att jag fällde en tår när tåget sattes i rullning på centralstationen men det är också enda gången jag sett tillbaka. Beslutet jag fattat var rätt.
Jag anlände till huvudstaden några timmar senare och möts av min vän Anders. Skåning som han är utbrast han när han såg min härjade uppenbarelse:- Faen, du är ju smal som en hitteräv. (Vet ännu inte riktigt vad det är) Det enda jag bär på är en träningsbag, resten av mitt liv med möbler och allt kunde ju i detta nu var halvvägs till Vladivostock, jag hade ingen aning.
Efter att ha ätit lunch hos Anders och hans vackra fru Lena som av en tillfällighet bara bodde en gata bort från min nya adress, begav vi oss av mot min nya lägenhet. En promenad på under två minuter.
Betänk nu att jag är en person med kraftiga kontroll-issues. Om jag är inblandad i något vill jag ha full insyn annars blir jag obekväm. Nu är jag i full färd med att byta liv, min trygga hamn i Göteborg existerar inte längre. Om nyckeln jag har i min hand ens passar i låset har jag ingen aning om. Jobbigt läge om man säger så. Gudskelov så passar nyckeln i de gamla 1800:tals dubbeldörrarna och vi går in i mitt nya hem. Att den inte skulle var städad var jag beredd på men jösses. Vi duckade för fladdermössen och den unkna sarkofagluften som ville ut. Ingen hade bott där på ett tag och det märktes verkligen. Fönstren släppte knappt in dagsljus och dammråttorna var stora som parkeringsvakter. Jag undslapp en suck av både uppgivenhet och trötthet. Det är först när Anders fru Lena säger: -Vet du vad du hittat? Som jag först verkligen börjar se mig omkring. Bortom smutsen och den fasansfulla färgsättningen ser jag ett vackert trägolv samt djupa fönsternischer och stuckaturer. Långsamt går lägenhetens potential upp för mig och min hjärna började arbeta. Det skulle bli bra men det skulle ta tid. Speciellt köket där spisen var så urgammal att jag var övertygad att Gustaf Vasa var den sista som värmt sina muffins i den ugnen. Den lilla detaljen hade den förra hyresgästen lägligt utelämnat. Just då ringer flyttfirman och säger att om jag vill kan de leverera mitt bohag samma kväll, sent som fan men ikväll, skönt att få det gjort. Den första kvällen i mitt nya hem i min nya stad satt jag uppflugen i ett av mina stora fönster utan en endaste ljuskälla, radio eller något. Detta var innan iPhone och jag hade då världens snyggaste men sämsta mobiltelefon EVER. Motorola Rzr. Sjukt snygg men totalt värdelös.Jag har kvar den ännu. Folk som passerade utanför tittade upp mot fasaden och såg en kille sittandes bakom ett smutsigt fönster i en mörklagd lägenhet som tittade ut på sina nya kvarter.
