Synergieffekten från helvetet
Jag är livrädd för att ramla. Speciellt hemma där ingen ser mig och jag hittas tre år senare under en gigantisk hög av Östermalmsnytt och reklam. Tack och lov har jag lärt mig parera när är hemma. Vet vart jag skall greppa och att stanna om jag känner att det börjar gå åt skogen. Så har det dock inte alltid varit. Detta var nog sista gången (ta i trä) som jag föll hemma. Tack och lov slutade det lyckligt.
Jag har haft ont i ryggen en längre tid på grund av ett oaktsamt lyft. Det börjar sakta gå över tack och lov.
Iförrgår drabbades jag av en enorm överrörlighet i benen, de var inte stilla en sekund. De sprattlade som om de trodde att de var på audition på Broadway. Det kändes som jag hade fått raketbränsle i medicinpumpen. Detta resulterade i kramper som släppte om och om igen och framåt kvällen började benen göra ont på allvar. Jag tillbringade hela fredagen med att vila för att inte göra saken värre så när det var dags att sova för natten fattade kroppen ingenting.
Jag tog en insomningstablett och försökte lägga mig tillrätta vilket var lättare sagt än gjort när kroppen värkte överallt.
Timmarna gick och John Blund lyste med sin frånvaro. Jag tog en insomningstablett till och hoppades på det bästa men ack nej...
Runt kl 02.30 kände jag att det var dags att få någonting i magen och på så sätt kanske bli lite sömnig. Jag tog mig med möda upp på fötter och kom ihåg nu, ryggskott, värkande ben, hungrig samt groggy av sömntabletterna. Det var som att bjuda in katastrofen på kaffe, och mycket riktigt, jag faller.
Jag finner mig plötsligt ligga med halva kroppen i hallen och andra halvan i vardagsrummet.
-Ja detta var ju månljust, tänker jag och försöker ta mig upp. Men återigen blir jag påmind om den olyckliga kombinationen som dessutom gjort mina armar orkeslösa. Jag har inget annat val än att rulla över på rygg, trycka på larmet och invänta kavalleriet. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag har kalsonger på mig, dessutom snygga. Efter ungefär en kvart kommer räddningen i form av två stadiga karlar. Jag försöker lätta upp stämningen lite och glatt utropa:
-Välkomna grabbar, här ligger jag och skräpar!
De två männen tittar lite roat på mig och säger:
-Men oj det var värst vad du glittrar.
Jag inser då att jag ligger på den platsen där jag dekorerar merparten av mina klockor och när rullade över på rygg måste allt glitter-spill ha fastnat på min kropp.
Jag undrar hur det ser ut i deras ögon? Det måste se ut som att en medelålders småfläskig avdankad strippa kapsejsat och nu ligger hjälplös som en sköldpadda på rygg.
Efter lite hjälp befinner jag mig åter i sängen och nu somnar jag nästan genast.
Kan tänka mig att den historien förmodligen berättas i personalrummet ikväll...
