Tatuera mera
Att tatuera mig var något jag aldrig trodde jag skulle göra. Men se där på höger underarm sitter den. Kan erkänna att det satt väldigt långt inne av olika skäl. Dels för att jag var övertygad om att jag skulle attack-dö av smärta så fort nålen skulle närma sig mitt ömtåliga skinn. I mitt jobb har det också alltid varit lite förbjudet med synliga tauteringar så känslan satt djupt rotad. Efter att haft tanken i huvudet ett tag så flög fan i mig och jag började leta efter en tatueringsstudio med gott rykte. Naturligtvis hittade jag en på södermalm som fått bra recensioner och verkade seriös. Det är svårt att klämma in en lönsam tatueringsverksamhet på Östermalm mellan alla caféer, boutiquer och delikatessaffärer så det fick bli Söder.
Motivet var klart sedan länge. Något som jag alltid gillat är att leka lite med ord och meningsbyggnad och samtidigt behålla innebörden och läsförståelsen. Typ: "Man skall inte tappa sugen - Sugen skall man inte tappa."
"Han kan dra åt helvete - Åt helvete kan han dra". Ja, ni förstår. Mitt motto har sedan länge varit: "Upp skall man inte ge" så det fick det bli. Kände mig hög av adrenalin inför själva utförandet. Skulle jag svimma av smärta? Tänk om nålen slant eller att motivet blev skitfult? (fäster tipp-ex på hud?)
Det var dags, nålen surrade olycksbådande igång och närmade sig sakta men säkert min rena obefläckade hud.
DÄR! Touchdown. Nålen hade gjort sitt första eviga streck. Vi hade nu passerat "point of no return" även om jag avbröt nu skulle jag för alltid vara tatuerad. Ont gjorde det faktiskt inte heller. Jag som hade varit spänd som en fiolsträng hela dagen kände mig nästan lite besviken. Fast bara nästan.
När man har min sjukdom (och självklart andra) så gäller det att inte ge upp, att hålla ut och inte låta sig besegras.
Nu kunde jag när iskalla vindar ryter utanför fönstret och ångesten bankar på ytterdörren bara titta ner på min höger underarm och läsa mitt motto tyst för mig själv. Även om jag skulle ligga på sjukhus och läkarna sätter dropp och andra otrevligheter i min arm så ser de min tatuering och förstår att jag kämpar av all min kraft för att inte ge upp. Dessutom är jag ju nu en av dem, en av de där som är tatuerade och jag ångrar mig inte ett dugg.
