50 är det nya 25 (jo vi säger det)
Igår sa jag det för första gången. Det bara slank ur mig som att det var den enklaste sak i hela världen.
Jag var inne i en hifi-butik angående en vinylspelare. Vi pratade om gammal musik och minnen. Minns inte hur samtalet inleddes men mannen bakom disken undrade hur gammal jag var.
-50 svarade jag utan att blinka.
Det var osanning och ljug, jag är inte 50. Däremot är jag 49 år och 4 månader. Det är ju evigheter tills klockan så att säga slår. Många av mina skolkamrater och årsbarn är ju MYCKET äldre än jag. Kanske var det mitt undermedvetna som långsamt börjar vänja sig vid det oundvikliga.
50? Helt galet. Då är man ju gammal, det är inte jag. Jag kan se bilder ifrån mitt dop, då var min mormor 42 och såg avsevärt mycket äldre ut än vad jag gör idag. För att inte tala om den här bilden. Den föreställer min farmor och farfar samt pappa med syskon på farmors 50 ÅRSDAG! Stoppa pressarna, anfäkta och anamma. Skulle denna gamla tant (vila i frid farmor) vara lika gammal som JAG!
Trauma i näckrosdammen.
Blev plötsligt skraj att ålderdomen lurpassar bakom nästa knut, redo att slå en gjutjärnspanna rakt i ansiktet på mig.
