Ett nej är inte alltid ett nej
Jag har alltid varit killen som ställer upp. Man har alltid kunnat räkna med mig när det väl gäller. Jag har varit flytthjälp till fler än vad jag kan räkna. En gång faktiskt till en människa jag träffat samma dag. Jag älskar att hjälpa till, att underlätta för folk och känna att jag gör nytta. Det är alltid kul när någon ber mig om hjälp. Däremot är det inte lika kul att känna och inse att man inte klarar av lika mycket som tidigare även om viljan sannerligen finns. Det finns en rädsla att folk skall sluta att fråga om jag säger nej och jag tar ännu ett steg nerför trappan till oduglighetens mörka källare.
Men jag vill så fruktansvärt gärna. Hela mitt väsen gör uppror och skriker: -Nej, jag kan fortfarande, fortsätt fråga…
Måste försöka att lära mig säga nej till större uppdrag då de orsakar mig både stress och olust att behöva inse det oundvikliga. I mitt fall är ett nej inte alltid ett nej utan mer:
-Nej (inte just nu men fråga hemskt gärna igen så hoppas jag att tiderna är lite bättre)
