taxpappa.blogg.se

Bilderna ni ser är tagna i nådens år 1989. Det är jag till vänster och killen till höger är Andreas, min bästa kompis. 

Det är exakt 30 år sedan bilderna togs till Aranäsgymnasiets katalog. Det har hänt en hel del i världen sedan dess. Berlinmuren stod kvar, Estonia skvalpade aningslöst fram mellan Stockholm och Tallinn. World trade center stod fortfarande stadigt mitt på Manhattan. 

Vad visste vi där vi sorglöst cyklade omkring i Kungsbacka? 

Ett par år tidigare hade jag fått min första Freestyle, en hisklig tingest i röd plast med axelrem och orange hörlurar i skumgummi. Andreas och jag satt på hans rum och lyssnade på musik. Det var bara två låtar som gällde. "I feel for you" med Chaka Khan och "Can you feel it" med Jackson five.

 I inledningen av låten "I feel for you" var det en kille som rappade. Det var det häftigaste vi någonsin hade hört och vi lyssnade om och om igen. Spolade tillbaka och tryckte på play. Det gick åt åtskilliga batterier på den tiden. 

Tvärsöver våningsplanet från Andreas rum bodde hans syster Susanna. Hon var några år äldre än oss och var med sitt blonda långa hår den vackraste kvinnan jag någonsin sett.  Jag smög in små blommor och meddelanden till henne då och då och jag glömmer aldrig den gången hon kallade mig charmig. Jag svävade som på moln på väg hem till Violgatan. 

Men nu har tiderna förändras. Andreas finns inte mer. Han försvann för fyra år sedan och hittades härom veckan avliden av orsaker vi aldrig kommer få veta. Själv har jag min Parkinson som så

 drastiskt ändrat mitt liv. Det kommer aldrig bli som förut igen, det vet jag. Men jag tänker ändå om vi hade vetat då, hade vi gjort saker annorlunda? Hade vi cyklat lite längre? Hade vi varit ute en stund till? Det vet jag inte och jag tror det var bättre att inte veta.

Hoppas du har fått ro uppe i din himmel kompis och kanske ses vi en dag. Jag tar med mig kassetter och en bandspelare så lyssnar vi om och om igen. Spolar tillbaka och trycker på play...