Koloskopi - Förnedringens och utsatthetens sista utpost.
Detta inträffade just innan covid 19-lavinen drog fram över världen. Skulle kolla om mitt inre rörsystem var ok med anledning av min Parkinson.
Detta är vad som hände.
(känsliga läsare varnas)
Efter två evighetslånga dagar utan fast föda som i mitt fall gör att jag nästan faller i koma plus att jag tvingades dricka typ tre liter avkok på skunk, var det dags. Jag bävade inom mig men försökte ändå vara tapper, det skulle ju snart vara över.
Efter en lång och vinglig rullstolsfärd (mina ben vägrade samarbeta och jag klandrar dem inte) genom långa fuktiga och mögliga katakomber värdiga värsta skräckfilmen som också den lägeskänsliga sjukvårdsmänniskan påpekade, var vi framme.
Med skräckfyllda ögon beskådade jag de gigantiska instrument som inom kort skulle skända min oskuldsfulla (nåja) kropp.
Jag finner mig själv plötsligt liggande på sidan, bokstavligen med byxorna nere medan tre personer jobbar febrilt med och inuti mig 😳 . (Minns inte att jag signerat något samtyckesformulär, Meetoo)
Efter att ha fått en GIGANTISK tingest värdig att vara rekvisita i en science fictionfilm på ca en meter (jag skojar inte) uppkörd i Mumindalen frågar en av de tre:
Analskändare: -Hur känns det?
Jag kväver en impuls att svara:
-Jo serrö, som en hyfsad lördagkväll..
Utan kvider ynkligt fram ett: -ok.
Hur sjutton tror du att det känns? Har nog aldrig känt mig så ynklig, utsatt och sårbar. Jag vet, det är standardingrepp men inte för mig.
Tänkte med fasa vad som skulle ske om brandlarmet gått mitt under undersökningen? Hade man blivit utkörd på gatan till allmänt beskådande med nackamasten fortfarande uppstucken i ändalykten och känt sig som en kebab på väg till grillen.
Nu är det över, Gud ske pris och hoppas jag aldrig får uppleva det igen. Den enda guldkanten på den här historien måste vara den märkligaste komplimang jag någonsin fått och förhoppningsvis aldrig kommer få igen:
-Vilket fint tarmludd du har…
