Lopporna från 1000 kameler
Jag får inte lägga min ner och dö. Jag vägrar. Då har ju sjukdomshelvetet vunnit och det går jag inte med på. Att tvinga sig ut även när kroppen stretar emot är något jag försöker göra varje dag. Ibland känns det dock som om att minsta sak motarbetar mig. Det är sant som det sägs att en kedja inte är starkare än sin svagaste länk, så om något går fel faller ofta det mesta. Det underlättar att ha ett ärende när man skall ge sig ut. Inte bara irra runt planlöst på stan som en salongsberusad pelikan med dåligt lokalsinne, funkar inte för mig. Ta till exempel häromdagen. Jag behövde titta efter ett par nya jeans och tänkte passa på att fynda nu på slutrean. Planeringen gick ganska fort. Ettans buss från Östermalm till Hötorget, raka spåret till Zara på Drottninggatan. Ögna igenom utbudet snabbt. Att försöka prova i butik är det absolut inte tal om. Jag får helt enkelt lita till mitt ögonmått. Ev. köpa något sen snabbt som ögat hem innan allt går åt skogen.
Sagt och gjort. Hittade ganska snabbt ett par jeans som jag rev åt mig i farten. Väl på busshållplatsen framför Åhléns ser jag till min glädje att bussen skall komma relativt snart. Färdtjänst använder jag endast när det verkligen behövs och man får ju dessutom vänta i minst tjugo minuter innan och om de ens dyker upp.
Det är nu som saker börjar gå snett. Den spårvagn som står på hållplatsen en bit bort har problem med dörrarna och blir stående och blockerar effektivt framkomsten av andra fordon. Jag känner att jag blir allt kallare och stelare. Hade mina ben varit ok kunde jag ju bara gått min väg men ack nej. Bussarna börjar bilda långa köer bakom den defekta spårvagnen och tiden går. Kylan och smärtan har vid det här laget gjort mig helt vimmelkantig. Till slut lyckas spårvagnen komma iväg och jag reser mig från bänken och tar mig med möda fram till perrongkanten. Min buss ligger som nummer två i den långa kön. När den första bussen åkt är det dags för mig. Min buss 54 närmar sig och jag höjer handen för att tydligt visa att jag vill åka med.
Då kör busshelvetet bara rakt förbi mig och de andra förvånade väntande, så där stod vi snopna med långa näsor i ett moln av damm. Att vänta på nästa buss var otänkbart då det nu nästan börjat svartna för mina ögon av smärta. Fick tag i en taxi så att jag snabbt kunde komma hem till tryggheten. Mitt reafynd blev inte alltså lika billigt som jag tänkt mig…
Till busschauffören, måtte lopporna från 1000 kameler hemsöka ditt underliv.
