taxpappa.blogg.se

Att det kan skilja så. Jag är en service och butikskille ut i fingerspetsarna. Detta innebär också att man höll sig uppdaterad med övriga butikers sortiment under tiden jag jobbade. Innan sjukdomen slog till for jag som ett torrt skinn mellan butikerna i city på luncher och lediga stunder. Mitt minne är faktiskt riktigt bra så det räckte ofta att jag bara likt en vålnad, ett sällsamt väsen, fara ljudlöst förbi och ögna igenom en butik för att mycket skulle fastna. Ovärdeligt när man har en kund som frågar om något speciellt. Då är det bara att rota i kartoteket i huvudet och försöka hitta var man sett just det som söks. Sen har jag ju såklart gillat att fönstershoppa, gå i butiker och shoppa. Dessvärre är långa shoppingturer numer ett minne blott. Varken jag eller mina ben fixar längre stunder. Nu när jag ämnar mig ner till stan krävs minutiös planering. Jag ser till att de saker som skall titta på eller inköpas ligger så nära varandra som möjligt och helst i anslutning till kommunikation. Fort ut och fort hem är en bra beskrivning på mitt beteende. Allt för att minska psykisk stress. Risken kan annars bli att man helt plötsligt blir stående mitt på Drottninggatan och inte kommer någonstans om man är ensam. Det önskar jag ingen. 

Kommer aldrig glömma den senaste gången jag var i New York (längesedan nu)

Fan, man sprang ut och in i butiker och varuhus från tidig morgon ända tills korna kom hem. Kände mig som Julia Roberts i Pretty Woman med alla flotta kassar. 

Att man kan sakna så banala saker, det betyder inte lika mycket nu om man säger så…