Stoppa plågsamma bögförsök
Strax innan Covid 19 brakade loss och förändrade världen för alltid, deltog jag i ett frivilligt försöksprogram på Sahlgrenska sjukhuset gällande min Parkinson.
Nu i efterhand känns det nästan surrealistiskt. Jag var den ENDA patienten i en fem våningar hög äldre byggnad på sjukhusområdet. Anledningen till att det inte användes var att det inte fanns syrgas indraget. Jag kan meddela att det kändes mer än lovligt spöklikt när mörkret föll. Här följer det jag skrev då…
Nu får det räcka med plågsamma bögförsök en tid framöver.
Efter natten ifrån helvetet sitter jag nu i mina vanliga kläder och inte i Västra Götalandsregionens glamourösa ensemble.
Mitt strå till stacken har jag dragit, upp har jag inte gett och mask har jag hållit.
Dagen började med att bli väckt 05.30 för att förbereda, dvs perforera mina stackars armar med nålar och kranar av olika slag. Sen vänta och vänta... Frukost var bara att glömma i nuläget eftersom det påverkar mätningarna.
Jag kopplades upp mot en stor mackapär med blinkade lampor, dioder och slangar. Maskinen i sin tur kopplades in i väggen. Detta innebar ju att jag satt fjättrad i mitt rum likt den fasansfulla draken Katla i Bröderna Lejonhjärta. Behövde jag gå på toaletten var jag tvungen att snällt ringa efter personalen. Dels för att koppla bort mig från väggen, dels för att se till att jag inte snavade när jag tog ställning till toaletten. Ja, hela ställningen med maskiner, sjutton meter kabel och ALLT skulle följa med in på dass. Risken var överhängande att jag gått på egen hand hade ramlat och trasslat in mig i sladdar och slangar och slutat mina dagar som en makraméboll på ett sjukhusgolv någonstans i Göteborg.
Natten var absolut värst. Normalt lägger jag mig innan 22 men här skall det pallas blod, filmas när man gör olika övningar och frågas oändligt många frågor. Prover tas varje halvtimme fram till typ 03.00
Det är ingen idé att ens tänka på att försöka somna när man vet att blodtörstiga sköterskor snart väller in likt en landstingsblå tsunami. Till slut var jag inne på mina sista kraftreserver. Jag fick uppbringa all min kvarvarande styrka att inte be dem ta sina kvastar och fara hela vägen till blåkulla och lämna mig ifred. Tufft när man precis kommit till ro och nästan fått fatt i en dröm när plötsligt dörren sparkas upp och rummet badar i ljus så starkt att det hade gjort solen avundsjuk.
Men nu är det över. Jag har gjort mitt för den här gången. Vetenskapen får allt klara sig utan mig en stund.
Ångrar jag mig? Nej…
Hade jag gjort om det? Vete fan, mot en skälig ersättning kanske.
Nu har jag bara en liten liten Gloria över mitt huvud och är en aning stolt att jag faktiskt klarade det trots allt..
