Fångarna på NK
Jag har jobbat i butik i stort sett hela mitt liv. Det viktigaste för mig har alltid varit själva servicen och inte bara pracka på kunden så mycket som möjligt bara för att håva in pengar. Att lösa kundens behov och kanske tipsa om lite nya stilar har jag alltid tyckt om.
En förmiddag på NK Man i Stockholm ser jag ett par i trettioårsåldern komma galloperande mot mig över marmorgolvet med panik i blicken. Väl framme vid mig mer eller mindre kastar kvinnan sin man på mig och säger med andan i halsen:
-Ta hand om min man! Jag måste ner på damavdelningen.
-Jaha, vad kan jag göra för er? Frågar jag mannen som flåsande torkar svetten ut pannan.
Det visar sig att de just landat på Arlanda och skulle gifta sig om typ TRE TIMMAR och deras bagage var i talande stund på väg till Svalbard eller något.
-Jag behöver ALLT, fortsätter den blivande brudgummen.
-Här finns ingen tid att förlora, säger jag och kickar igång matchningsgeneratorn i mitt huvud.
På ganska kort tid har jag fått på honom kostym, skjorta och slips samt skor och matchande tillbehör. Den lycklige och nydressade mannen och jag står vid kassan för att avsluta när han säger:
-Tack så ofantligt mycket för ditt engagemang, det var en sak till men det kan nog du inte lösa.
(det han inte vet är att jag lever för sådana här utmaningar)
-Try me, säger jag.
-Jag skulle behöva raka mig, fortsätter han.
-Vänta här, säger jag och sätter iväg som en koffeinstinn iller.
Nu är det så lyckosamt att mitt företag äger flera avdelningar på NK, bland annat Manlig Depå. Jag sladdar in på avdelningen på gatuplan och börjar delegera.
-Hör upp! ropar jag, nu är det skarpt läge. Jag behöver rak-grejer, handduk och en bra herrdoft.
Efter någon minut löper jag uppför rulltrappan tillbaks till min väntande brudgum med en påse i handen. Jag är vid det här laget så hög på adrenalin att jag nästan sparkar in mannen på personaltoaletten. Kände mig som Gunde Svan i Fångarna på fortet och kvävde en impuls att skrika: -Sju nycklar, sju nycklar!
Nyrakad och väldoftande kommer mannen ut. Han tackar ännu en gång och ger mig en snabb kram innan han försvinner iväg till sitt stundande bröllop.
Det är belöning nog för mig att göra någon nöjd men döm om min förvåning och glädje när brudparet skickar ett långt brev till NK chefen och lovprisar mitt arbete. Man får ju ofta höra när någon är missnöjd och sällan när det är tvärtom. Blev nästan lite rörd när chefen läste upp brevet.
Detta är inte menat som självgodhet utan bara att berätta om en av mina härligaste säljupplevelser…
