Min kollega tant Brun
När jag jobbade i den stora klädbutiken på Birger Jarlsgatan hade jag så klart fina kollegor. En av dem saknar jag ibland lite extra. Det var en tjej som härstammade från fjärran land (oväsentligt säger en del men det hör till storyn) I början var jag lite rädd för henne för hon hade ett oroligt självförtroende och utstrålning och jag kände att hon skulle kunna slå ner mig när hon ville trots sin lilla storlek. Vi fann varandra ganska snabbt och hade en typ av hat-kärleks relation. Jag kunde kalla henne saker som "bruna faran", "Ers Brunhet" eller ibland "Afrikas drottning"., som vi sa "brunt barn har många namn". Hon kallade mig i gengäld "svenne-banan" eller "blekansiket". Allt sades i samförstånd för vi visste precis var vi hade varandra och respekterade varandra. Nu vid det här laget när det gått några år och världen ser annorlunda ut, folk har blivit oerhört känsliga och lättkränkta hade den jargongen varit svårare. Det var aldrig fråga om rasism, som ju aldrig är acceptabelt, vi hade bara en sådan relation av typen syskon som retas.
Hion var oerhört vacker med alltid perfekt sagt ansikte, stort hår och alltid skyhöga klackar. Hon såg oerhört "dyr " ut och hon ägde varje tum hon trädde in i. Dessutom var hon en fantastisk försäljare, speciellt till manliga kunder som trollbands av hennes skönhet och charm. Alltid när hon hade en kund och man hörde hennes skratt klinga i lokalen gnuggade chefen händerna för det betydde alltid klirr i kassan. VI hade oerhört roligt och spelade varandra spratt när tillfälle gavs. Som exempel om hon hade för avsikt att gå ner i vikt kunde man vara säker på att det låg chokladbitar precis överallt. I hennes fickor, i väskan eller hängande i snöre i hennes skåp. När jag skulle gå på semester ett år sa hon: -Guu va skönt att bli av med dig,, nu kan man ju gå ner i vikt.
Nästa arbetsdag kom det 3.5 kilo smågodis på posten och jag fick ett samtal där hon skrek: -Fan ta sig, jävla idiot!
Sedan skrattade vi så vi grät.
En söndag den 1:e maj hade vi av någon anledning öppet, fel i schemat tror jag men det var hon och jag som jobbade. Det var knappt en enda kund så vi stod mest utanför butiken och njöt av solen. Första majtåget som avgick ifrån humlegården gick förbi alldeles framför vår entré och när de tågade förbi sjungandes Internationalen säger min kollega (aningen för högt)
-Tänk så många arbetslösa det finns.
Detta hörde några kvinnor i tåget och de skrek långa arga ramsor åt denna mörka glamourösa amazonkvinna.
Det var en rolig tid som jag saknar mycket.
