När är det slut slut?
För evigheter sedan jobbade jag ett tag på restaurangen på Landvetter flygplats. Det var min kompis Sussie som var hovmästare där och hade ont om personal. Jag har aldrig varit feg för att testa nya saker så jag tog mig an uppgiften trots noll erfarenhet. Det kändes väldigt exotiskt och kosmopolitiskt med att ha full utsikt över start och landningsbanan och se alla resenärer. Märk väl att detta var innan 9/11 och pandemier. Restaurangen hade även hand om frukost och lunch för flygplatspersonalen så man lärde snabbt känna både tekniker och flygvärdinnor. På helgerna var jag ensam i servisen då det inte serverades dagens lunch. Dock kunde det hända att något plan blivit kraftigt försenat och gett sina resenärer en voucher till vår restaurang. Då kunde det trava in närmare 100 pers på en gång. Lyckligtvis fanns det typ nöd-pyttipanna som kunde fräsas upp med kort varsel. Under helgen var de ordinarie kockarna lediga och istället jobbade en glad fryntlig man som hette Largo. Han kom från fjärran land och hade kraftig brytning och skrattade hela tiden. När något var slut så sa han alltid: -Är det slut så är det slut slut.
Det var alltså inte bara slut, det var som in i helvete slut.
Jag har haft några tuffa dagar nu med svajig medicinering och smärta lite överallt. Man har verkligen tid att tänka, ibland lite väl mycket. När det känns som tuffast brukar jag titta på min lilla tatuering "Upp skall man inte ge" och det ger mig styrka. Jag har tänkt vara här länge till så ingen fara på taket. Men ibland tänker jag på kocken Largo och tänker att man aldrig vet när det är slut slut…
