Nödig lucia
Någonting är knas. Medicinpumpen funkar som den skall men kroppen beter sig märkligt. Kanske är det en kombination av abnormt hög ålder som gör det, vet ej. Vaknar i regel runt 06.30 stel som Tuthankamuns faster, ungefär lika fager också. Detta brukar emellertid ge med sig efter en kaffe och dusch där jag som sagt brukar dansa igång mig i badrummet. På senare tid har jag spårat att det mest av smärtorna kommer ifrån fötterna, inte i själva fötterna men ifrån. Därför bär jag oftast skor inomhus för att få lite extra stöd. Även där gäller det att välja de par som fötterna vill ha just denna dag. Det brukar sluta med antingen ett par svarta double monk strap eller ett par cognacsfärgade Loake. Medan de sitter på under dagen brukar det funka någorlunda ok men så fort jag tar av mig dem kan jag få slagsida likt Costa Concordia. Runt klockan tre-fyra brukar det börja gå åt skogen, det börjar jag vänja mig vid. De enklaste ärenden blir plötsligt höga berg att bestiga. Till exempel i onsdags hade jag för avsikt att köpa några småsaker i en butik på Mariatorget. De där lömska inpiskade SL människorna har ju idiotiskt nog dragit om sträckningen för buss 55 som mer eller mindre gick från dörr till dörr. Det var mycket praktiskt men säg den lycka som varar för evigt. Som jag tidigare skrivit har jag ju slarvat bort mitt färdtjänstkort tillika SL kort så det fick bli till att bege mig ner i tunnelbanan, ingen större uppoffring vanligtvis men nu, trauma. Det blir väldigt tydligt att man inte varit ute sådär jättemycket när man kommer ner i tunnelbanan och möts av ett tåg som såg ut att komma ifrån yttre rymden. Helt flång nya vagnar som både pratade och hade sig med displayer överallt. Nu var dock mitt fokus mest inställt på överlevnad så jag gav den nya tekniken ingen större uppmärksamhet. Väl framme vid Mariatorget är man tvungen att gå tvärs över det vackra torget för att komma till butiken jag hade siktet inställt på. Normalt heller ingen större uppoffring för det är inte långt, men nu värkte mina ben samt att det var snorhalt på grund av frusen slask som himlen generöst dumpat över oss. Folk måste ha tittat roat när jag likt en bajsnödig Lucia skred fram i långsamt tempo med blicken stint klistrad på marken framför mina fötter. Jag gick med väldigt tunga fjät om man så vill. Isfläckarna låg och lurpassade precis överallt och jag hade verkligen ingen lust att kanalisera min inre Nancy Kerrigan och göra en trippel mollbergare med dubbel tofs på blankisen och finna mig själv vakna upp på akuten med dussintalet brutna ben. Det hade så att säga varit droppen som fått kamelen att rinna över.
Väl framme i den trevliga tofsbutiken får jag veta att det mesta av det jag var ute efter var slutsålt. (Fan) Detta är heller inte en affär man ringer till och frågar, oldschool är bara förnamnet. Jag fick i alla fall köpt en liten ynka sak för hisnande 15 kr. Nu värkte benen så gränslöst mycket och jag ville bara hem. Det fick bli fintaxi hem för jag hade inte klarat av att piruettera tillbaka över istorget en gång till. Dessutom hade jag ju ändå fått lösa enkelbiljett om jag valt att åka kollektivt med bussen som inte fanns. Sammanlagt betalade jag alltså typ 240 kronor i transport för att köpa en sak som kostade 15. Men ut kom jag luft fick jag så något gott kom väl ut av det hela antar jag…
