Skämstaxi
Jag tappar sällan saker. Alltså verkligen sällan. Inte handskar eller solglasögon och verkligen inte plånböcker och dess innehåll. Nu har det dock hänt. Mitt färdtjänstkort är borta, puts väck. Hade det på söndag förmiddag men efter det är det alltså missing in action. Kortet jobbar också deltid som SL kort så förlusten är så att säga dubbel. Att man inte kan åka kollektivt utan kort förstår jag men att inte kunna utnyttja färdtjänsten innan det nya kortet anländer om cirka en vecka tycker jag är märkligt. Varför inte?! frågar jag och skakar knytnävarna mot himlen. Jag har ett kundnummer. Jag har alla inloggningsuppgifter till appen och jag har min legitimation. Det borde ju inte vara skitsvårt att lösa tycker man. Det är ju knappast så att jag är del av ett ljusskyggt nätverk som passar på att åka obehörig färdtjänst kors och tvärs som om det inte fanns någon morgondag.
Idag måndag har jag troligtvis varit Taxi Stockholms mesta kund. Har varit och tagit prover på Sophiahemmet, taxi dit och taxi hem. Var också tvungen att ta mig till min nya sjukgymnast för att försöka få fason på kropphelvetet. Kombinationen skitont i ben och rygg samt slasket som Gud glömde som gjort trottoarerna till veritabla dödsfällor är inte optimal. Jag var helt enkelt tvungen att ta taxi igen, vi snackar bokstavligen 300 meter men det gick inte på annat sätt. Skämdes något men drog mig till minnes en utekväll på avenyn i Göteborg för längesedan. Jag och en kvinnlig bekant hade varit och festat på en nattklubb och skulle nu gå vidare till en annan som låg precis tvärs över gatan. Min väninna hade kjol och skyhöga klackar och vinkar in en taxi (?) och meddelar chauffören destinationen. Han vände sig om, tittade oförstående på henne och frågade om hon visste var nattklubben låg.
-Jadå! Svarade hon glatt. Chauffören suckar djupt, gör en U-sväng och vips var vi framme. Känslan kom tillbaka en smula idag…
