Vänner för alltid, dansband och sushi
Två dagar i nostalgins tecken. Igår fick jag besök från Göteborg av min gamla kära vän Sara tillika min gamla danspartner när vi tävlade någon gång på forntiden. Vi har känt varandra i närmare 25 år och även om vi inte har tät kontakt hela tiden har vi alltid vetat att vi funnits där för varandra. Det blev många långa härliga samtal om tiden när det begav sig. När mobilen inte var uppfunnen och man ringde varandra hem, var vederbörande inte hemma fick man vackert vänta. Facebook fanns inte på gott och ont, när man sågs hade man tonvis mer att prata om än vad vi har i dag. Vi visste inte allting redan utan var tvungna att fråga. Det gick bra det också. Vi talade om tiden när vi följde dansbandet Arvingarna på västkustens dansbanor en sommar och klämde i oss i min lilla Ford Escort, letade upp platsen där de befann sig och dansade tills vi knappt kunde stå. En av medlemmarna i dansbandet gick i min parallellklass på Aranäs-gymnasiet så det kändes lite viktigt att stötta dem. När middagen närmade sig köpte med oss mat hem från East där jag inte varit på länge. Vi hade planerat se en film men den stängde vi snart av då samtalen tog över. Det kändes skönt för mig att ha någon vid min sida en hel dag som verkligen kan se hur min sjukdoms olika faser utvecklas från stund till stund. Det känns skönt att bli förstådd. Det kändes helt fantastiskt att ha en hel kväll av bara härliga minnen och tillbakablickar. Dagen efter, dvs idag, började vi med äta frukost på Saras hotell medan tax låg kvar under täcket hemma i lägenheten. Det blev ännu en härlig dag i solsken och fantastiskt sällskap. När vi skildes åt lovade vi varandra att det inte skulle gå så långt mellan gångerna vi sågs. Det var en trött tax med en trött husse som gick hem och vilade en stund, lite varm i hjärtat efter ett par härliga dagar...
