Äventyr i förorten
Vissa saker som tidigare varit en baggis har på senare tid visat sig vara veritabla berg att bestiga. Blanda detta med nutidens oerhörda teknikutveckling, tillgänglighet och bekvämlighet så uppstår en intressant mix.
Jag har för avsikt att minska mina mobilkostnader då jag som oftast är hemma med fläskigt Wi-Fi och således inte surfar ute på byn som di däringa influensa-människorna och avsåg att byta till ett mindre abonnemang. I samband med detta tänkte jag uppgradera min iPhone så att jag fick ut så mycket som möjligt. Butiken jag brukar handla i nere i city beställde modellen jag ville ha men sedan blev det tyst. Trots påminnelser och vetskap om att den levererats hände ingenting. Jag avskyr att sitta och vänta som flickan med svavelstickorna så jag kollade runt hos andra aktörer. Bingo. Den fanns på lager i Apple store. Nu ligger ju tyvärr det i tjotahejti dvs Täby centrum. Eftersom jag känt mig sådär på sistone, därav färre inlägg, tvekade jag. Skulle jag våga ta mig till okänd mark på egen hand? Efter lite grubblande bestämde jag mig. Sjukdomshelvetet skall inte få segra så jag ringde efter en bil. På vägen rusade tankarna? Hade jag begått ett misstag? Kommer jag att klara av detta? Väl framme vid den enorma gallerian var det inte något större problem att lokalisera Apple store.
Här snackar vi service. Säljarna stod på rad i nära på givakt medan en värdinna välkomnade mig och ledde mig till min Apple människa. Eftersom jag redan hade bestämt mig för vad jag skulle ha så gick resten ganska fort. Jag hade för avsikt att driva gäck med Apple människan så när det var dags att byta in min gamla telefon så halade jag fram min urgamla SonyEricsson. (se bild) Apple människan gjorde stora ögon innan hon förstod att jag skojade. Istället blev det nästan uppståndelse över min lilla telefon. -Kom och titta! ropade Apple människan till sina kollegor som genast strömmade till. Lyckat.
När allt var klart bad jag Apple människan att sätta i SIM-kortet men INTE sätta igång telefonen. Apple människan tittade undrande på mig och jag förklarade att jag ville dra igång den hemma med eget Wi-Fi och lugn och ro. Dessutom hade jag ju mitt lilla museiföremål om jag akut behövde ringa. -Guu va du är modig, förkunnade Apple människan och jag nickade lite mystiskt. Väl ute ur butiken infann sig en märklig känsla av befrielse och utsatthet samtidigt. Befrielse över att jag inte behövde stressa över meddelanden, samtal eller notiser. Utsatthet för att nu var jag ju nästan helt utlämnad. Jag kunde inte söka information, jag kunde inte nås (hade ett billigt kontantkort i den gamla) Jag erkänner att det var nästan lite obehagligt men tänkte samtidigt att det har ju fungerat utmärkt i alla tider så en timme borde jag klara. Väl hemma och efter att ha synkat den nya telefonen, kände jag en behaglig trygghet sprida sig i kroppen. Samtidigt var jag ganska stolt över mig själv. Jag klarade det banne mig!
