Titanic realness
Vi hade en gång en båt.
Med segel, ruff och köl.
Men det var för längesen,
Så längesen.
Svara mig du, var är den nu?
Jag bara undrar, var är den nu?
Det var i nådens år 1985 (eller möjligen 86) Min far hade inte hunnit dö och tillvaron tedde sig ganska angenäm för tonårs-Uffe. Min far var gammal sjöman och hade bokstavligen seglat på de sju haven i en tid som man bara sett på film. Vi snackar 40:tal. Svartvitt, jitterbugg och inte skymten av sociala medier. Han berättade den ena trollbindande historien efter den andra som alla kunde vara som klippta och skurna ur ett Tintin album. Det var blodtörstiga infödingar som i skydd av nattens mörker kom ljudlöst paddlande i kanot för att borda fartyget. Det var mystiska egyptiska beslöjade skönheter och skrämmande stora ormar som det berättades om kvällarna i mina beundrande öron. Fartygen hade magiska namn som "Sagoland" och "Krageholm" och de anlöpte exotiska hamnar över hela världen.
Därför var det ju självklart att vi skulle ha båt och jag drar mig alltid till kusten och vatten då jag behöver hämta kraft. Vi inledde med några olika motorbåtar tills vi en dag köpte Frida, en 26 fots Johnson segelbåt. Inte störst men trygg, rymlig och bekväm. Frida var ett namn vi fick på köpet. Hade jag döpt en båt idag hade den garanterat hetat "Finns i sjön". Jag gick på seglarläger på GKSS för att lära mig segla.
En varm sommardag gick vår lilla familj för segel i en lätt eftermiddagsbris och hade satt kurs mot Gullholmen i Göteborgs skärgård. När vi började närma oss målet kommer en fläskig motorjakt av både typ och attityd som Uniship i Göta Kanal. Den stora båten gick lite för nära vår kurs utan att tänka på konsekvenserna så pappa var tvungen att göra ett slag in mot land för att undvika kollision. Grundstötningen var ett faktum och båten tvärstannade. Segelbåten var dock utrustad med en rejäl inombordsmotor så att komma loss var inga problem och inom kort var vi på väg igen. Jag satt och lyssnade på kassettband i solen och tänkte bege mig ner i kajutan för att hämta ett nytt kassettband. När jag nästan klivit ner för hela stegen säger det plask. Vattnet räckte mig upp på halva vaden och mattor och annat löst flöt omkring därinne. Båten hade sprungit läck vid grundstötningen och tog in vatten, MYCKET vatten. Senare skulle det visa sig att kölen spräckt hela skrovet och det var ett under att kölen satt kvar. Men nu var goda råd dyra, vi höll på fullaste allvar på att sjunka. Vi fullkomligt SLET ner seglen och satte full fart framåt i maskin mot Gullholmen. Mamma och jag öste och länspumpade för glatta livet medan vattnet fullkomligt forsade in i båten.
Tack och lov var den stora lyftkranen på Gullholmens lilla båtvarv ledig så efter att några erfarna varvsgubbar dragit kraftiga tampar under det sjunkande skeppet kunna lyfta den ur vattnet.
Det blev buss in till Göteborg för mamma och mig och min far fick vackert gå för motor tillbaka med den nödtorftigt tätade segelbåten. Kort därefter såldes båten, min far fick en hjärntumör och dog. Så när jag tänker efter är det faktiskt ganska likt Titanic ändå även om det inte var själva båten som gick till botten….
