Döden online
Igår var det begravning för mamman till min bästa och äldsta vän. Jag var inte själv på plats fysiskt men ändå i själ och hjärta. Begravningen direktsändes via begravningsbyrån med avbrott för reklam (nej självklart inte). Jag var något skeptisk till en början men det visade sig vara bättre än väntat. Tyvärr såg man inga andra gäster men det kanske kräver godkännande och allt möjligt i dagens integritetsamhälle.
Jag hade klätt mig ljust som önskades och trots att ingen såg mig körde jag all-in med till och med en äkta orkidé i knapphålet. Kändes viktigt att visa respekt för en fin kvinna som jag tyckte mycket om och inte sitta i urtvättade kalsonger och papiljotter även om ingen såg.
Jag satte mig tillrätta framför tv skärmen och väntade på att sändningen skulle börja. Det var lite underligt att titta på den gamla testbilden som man inte sett som barn.
I samma ögonblick sändningen inifrån kyrkan startade kom tårarna och då menar jag inte några. Det förråd jag samlat på mig under en tid forsade nu ur mina tårkanaler som värsta Niagarafallen. Inte bara för att det var en ceremoni för min väns fina mamma utan även för att det dök upp helt andra bilder i huvudet. Jag såg för mitt inre hur det var jag som låg där längst fram och det mest otäcka var att kyrkan var i övrigt tom. Prästen stod liksom och väntade på folk som inte kom och tillslut suckade och gick hem.
Det är en skräck jag bär med mig att när den dagen kommer (förhoppningsvis inte än på ett tag) att man skall vara ensam.
Brukar skoja lite rått om att man hittas under ett berg av direktreklam och lokaltidningar innanför dörren efter ett halvår för att ingen har saknat mig.
Usch. Nu räcker det med hemskheter för idag. Nu skall jag ta en kopp kaffe och köpa några blommor till innergården.
Ta hand om er alla…
